Ni vet. Ibland sätter man tokiga mål. Men hade bestämt att 2014 ska bli lite sådär halvknasigt och roligt pröva på år. Helt klart har jag hunnit med en massa också sånt som jag bara drömt om har jag till och med testat på. Det ger och tar när man ger sig in på en helt ny bana i livet. Men framför allt ger enormt.
Och så kommer mitt erkännande.
Mitt värsta kanske detta år.
Stockholm marathon i slutet av maj. Tokig? Ja. För det första är löpning nått jag inte ägnar mig så massor åt. Tiden räcker inte till och jag älskar att träna i grupp och bland människor. Jag kör löpning som terapi, när hjärnan behöver andas och jag vill tänka. Löpningen är alltid på känsla, och att använda pulsklocka är nått jag inte gör. Nu sitter jag här med en dunderförkylning i ryggsäcken, lite kvar ännu, vet inte alls vart det svänger denna vecka när jag ska försöka hålla timmarna igen. Löpträning denna inkommande vecka nej. Helt klart nej, det kommer inte att fungera.
Ingen löpträning att tala om annat än mina små terapi länkkin. Nu som då. Min egen träning har helt nästan utelämnat på grund av jobbet vilket aldrig får hända.Men ibland går det så. Formen är rätt så mycket sämre än förra våren. Har också en knäoperation mera sen i höst och några kilon till. Ni vet mitt utgångsläge är inte det bästa sådär några veckor före mitt första långlopp.
Men anmäld så är man.
Ni vet finskt sisu kommer man rätt långt med.
Åtminstone halvvägs.
Hoppas bara kunna sätta in löpningen så fort som möjligt.
Bara hostan försvinner.
VILJA och galen kvinna finns.
Och då kommer man redan en bit.
Eller?
♥
Isabella
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar